« »
 
INSONARE 1, INSONARE 2.
[]« 1 insonare » (par les Bénédictins de St. Maur, 1733–1736), dans du Cange, et al., Glossarium mediae et infimae latinitatis, éd. augm., Niort : L. Favre, 1883‑1887, t. 4, col. 381a. http://ducange.enc.sorbonne.fr/INSONARE1
1. INSONARE, Divulgari, rumorem esse. Annal. Genuens. ann. 1164. apud Murator. tom. 6. col. 33 :
Insonuit quod quædam galea iverat in Provinciam.
Et ann. 1230. col. 465 :
Antequam Insonaret vel aliquis rumor esset, quod exercitum facere vellet.
[]« 2 insonare » (par P. Carpentier, 1766), dans du Cange, et al., Glossarium mediae et infimae latinitatis, éd. augm., Niort : L. Favre, 1883‑1887, t. 4, col. 381a. http://ducange.enc.sorbonne.fr/INSONARE2
2. INSONARE, Sonare, campanam pulsare, apud Glab. Rodulph. tom. 10. Collect. Histor. Franc. pag. 17.