« 2 mangia » (par les Bénédictins de St. Maur, 1733–1736), dans , et al., Glossarium mediae et infimae latinitatis, éd. augm., Niort : L. Favre, 1883‑1887, t. 5, col. 218b. http://ducange.enc.sorbonne.fr/MANGIA22. MANGIA, Manica, Gall. Manche. Regest. Comput. Visiliæ in Dalphin. ann. 1337 :
Item pro quibusdam Mangiis ponendis in eorum tunicis 2. sol. 6. den.
P. , 1766.
◊ Nostris etiam alias
Mange. Consolat. Boet. MS. lib. 4 : Li Manges de la destral, Aratri manica, in Vit. SS. MSS. ex Cod. 28. S. Vict. Paris.L'un fiert, et l'autre se revange,N'y ot haubert, faude, ne Mange,Où demourast anel, ne maille.
Esmanchon, pro Mancheron, eadem notione, in Lit. remiss. ann. 1386. ex Reg.
130. Chartoph. reg. ch. 17 : Icellui Jehannin avoit par pluseurs foiz la charrue du suppliant levée en hault sur les Esmanchons, etc.

