![[]](img/image.png)
«
Singnare » (par les Bénédictins de St. Maur, 1733–1736), dans
du Cange,
et al.,
Glossarium mediae et infimae latinitatis, éd. augm., Niort : L. Favre, 1883‑1887, t. 7, col. 493a.
http://ducange.enc.sorbonne.fr/SINGNARE
SINGNARE,
Singnum, pro
Signare et
Signum. Charta ann. 1421. ex
Tabul. D.
de Flamarens :
Et manu mea propria scripsi et grossavi et Singno
meo consueto Singnavi.