« »
 
[]« 1 mandatorius » (par les Bénédictins de St. Maur, 1733–1736), dans du Cange, et al., Glossarium mediae et infimae latinitatis, éd. augm., Niort : L. Favre, 1883‑1887, t. 5, col. 212a. http://ducange.enc.sorbonne.fr/MANDATORIUS1
1. MANDATORIUS, Procurator, institor, Gall. Facteur. Litteræ Henrici VII. Regis Angl. ann. 1506. apud Rymer. tom. 13. pag. 159 :
Et Antonio mercatori Senensi ejus factori sive Mandatorio, etc.
Occurrit præterea in Stat. Genuens. lib. 4. cap. 13. pag. 111.